I Sverige är det "bråttom"
Sverige har fått vind i Nato-seilene de siste dagene, etter at Tyrkias nasjonalforsamling stemte for svensk medlemskap. Landet øker forsvarsbudsjettet, og vil sannsynligvis nå Natos toprosentmål til neste år. Det viser en annen kriseforståelse enn man ser i Norge, skriver journalist og forfatter Claes Arvidsson.
Som ett led i arbetet med nästa Långtidsplan borde Stortingspolitikerna ta en studietur till andra sidan riksgränsen. I Sverige ”är det bråttom” att förbereda landet för krig. Det illustreras av ansökan om medlemskap i Nato och understryks av att nästa försvarsbeslut är tidigarelagt till i år. Redan 2024 kommer försvarsanslaget att uppfylla Nato:s tvåprocentsmål. Anslaget har fördubblats sedan 2020 till 119 miljarder.
Det sker också en omfattande institutionell förnyelse. Några exempel. Det civila försvaret har fått en egen minister. På den högsta politiska nivå har det dessutom inrättats en nationell säkerhetsrådgivare. På myndighetsnivå har Myndigheten för psykologiskt försvar tillkommit. Utredningsväsendet går på högvarv. En handlar om hur underrättelsetjänsterna ska omorganiseras.
Allvaret underströks när den säkerhetspolitiska eliten möttes på Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen. Men årets upplaga blev även en bekräftelse på att delar av den svenska offentligheten fortfarande lider av sviterna efter en mångårig fredsskada. I stället för att få en vidare offentlig debatt om vad Sverige behöver göra i fråga om krigsavhållande beredskapsåtgärder, uppstod en metadebatt om tonläget.
I Sälen talade civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin om behovet av att brett höja den civila beredskapen. Men alla lyssnade inte till mer av talet än orden att ”det kan bli krig i Sverige”.
ÖB Micael Bydén uttryckte sig inte lika direkt i sitt anförande men i sak var budskapet detsamma. Och senare i ett intervjusvar i TV4 var han glasklar ifråga om att det kan bli krig i Sverige.
Klarspråket utlöste ramaskrin från etablerade skribenter som att militärens högsta önskan är att det ska bli krig: ”Ärligt talat har jag ju alltid misstänkt att många utbildade militärer faktiskt hyser en hemlig längtan efter krig. Varför skulle de inte göra det, när krigssituationer är det de tränat för, ibland i hela liv?”
Det raljerades om ”stridspittar i lusekofta som frimodigt tumlar runt i Sälen och fantiserar om de fräcka effekter som uppstår om man atombombar Öresundsbron”.
Ett klipp med stridsvagn och budskapet ”Det kan bli krig i Sverige” gick viralt på barnens favorit, kinesiska Tiktok. Det utlöste i sin tur upprörd kritik mot att barnen blev skrämda: ”Att barn i Sverige gråter gör absolut ingenting för vår beredskap. Ministrar och medier har ett ansvar, också för dem.”
Den ryska ambassaden i Stockholm var förstås inte sen att haka på debatten med budskapet: ”Kanske borde den svenska ledningen sluta driva sin egen befolkning till paranoia?”
Som svar på kritiken ställde Bydén upp på intervju på barn-TV på Lilla Aktuellt i SVT. På frågan om det kan bli krig blev svaret ja. Kompletterat med budskapet att det inte finns anledning att vara orolig just nu, men att varken Sverige som land eller medborgarna är tillräckligt förberedda på ett krig. Och att det oroar.
Kritiken mot militarismen (mest) från vänster möttes av en ström av motinlägg. Paradoxalt nog kan metadebatten faktiskt ha bidragit till att svenska folket har blivit mer medvetet om att ”det kan bli krig i Sverige” och att det krävs att alla förbereder sig.
Hotet om krig i vår tid är inte heller inte någon nyhet, men har förstås tydliggjorts efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Omslagspunkten i doktrinen kom 2017 då bedömningen skrotades att ett angrepp mot Sverige var osannolikt. Sedan dess utgår svensk försvars- och säkerhetspolitik från att ett väpnat anfall varken kan uteslutas eller att en större konflikt kan inledas med en attack mot Sverige. Och då är det förstås Gotland som det handlar om.
En annan utgångspunkt var redan då (och än mer med det pågående inträdet i Nato) att om det blir konflikt i närområdet kommer Sverige inte att kunna stå utanför: Norden-Baltikum är ett sammanhängande stridsområde.
Året efter – alltså för delades broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” ut till alla Sveriges hushåll. Syfte var att höja allmänhetens beredskap inför dåligt väder, it-attacker – och krig.
Under lång tid var ”Folk utan försvar” ett mer passande namn på Sälenkonferensen. Först efter det ryska angreppet på Ukraina och annekteringen av Krim 2014 lades försvarspolitiken om från ett försvar för insats i Långt-bort-i-stan till att långsamt återuppbygga det nedlagda nationella försvaret. Efter den ryska storskaliga invasionen av Ukraina 2022 har dock allvaret verkligen satt avtryck i fråga om upprustningen av Totalförsvaret. Men mycket återstår.
Känslan av brådska understryks av att den nu förs en diskussion om att Sverige ska skrota det finanspolitiska ankare som etablerades efter den ekonomiska krisen i början på 1990-talet – och som ska säkerställa att statsfinanserna inte igen ska löpa amok. Det skulle i sådana fall möjliggöra statlig upplåning för att finansiera den upprustningen som inte ryms inom ordinarie budgetramar.
Situationsförståelsen och därmed viljan att satsa verkar långt ifrån vara densamma i Norge. En god början vore att uttala orden ”det kan bli krig i Norge” – och att det måste landet förbereda sig på. Pengar saknas ju inte. Varför inte ändra regelverket för Oljefonden så att det också möjliggör att ta hänsyn till en säkerhetspolitisk lågkonjunktur?